Krukan kommer till i ett möte mellan drejaren och leran. Det är en lockande bild av samspelet mellan hantverkare och material. Materialet som en aktör, som möter hantverkaren halvvägs och samtycker till att bli en kruka.

Jag vill också jobba så. Men jag är inte keramiker. Jag valde metall: ett motvilligt material, som man måste misshandla, slå och tvinga för att det ska bli någonting annat än en plåt. Inte alls som den följsamma leran, som utstrålar en vilja att låta sig formas och förändras.

Jag hade ändå för avsikt att försöka. Jag skulle nollställa mig, lyssna in kopparplåten, försöka känna av om den hade någon vilja. Sträcka ut mitt medvetande så att det rörde vid kopparatomernas minimala gnista av medvetande. Det hade kunnat bli ett spännande experiment.

Men sedan kom Döden. Och plötsligt kunde jag inte låta kopparatomerna styra längre. Jag fylldes av egna drivkrafter. I mitt inre tog Döden plats och nu kunde jag inte höra materialet och dess eventuella önskningar. Jag ville inte ens lyssna på det. Tvärtom, jag ville göra som jag brukar: tvinga plåten till den form som jag hade valt.

Kopparplåten fick underkasta sig, i vanlig ordning. Vad den egentligen ville är fortfarande höljt i dunkel.

Sara Engberg 2024